Vart ska du?
Det är en sen kväll mitt i vintern och jag är på väg hem. Den kyliga vinden får mig att vilja snabba på stegen så att jag ska komma in i värmen hemma i lägenheten så fort som möjligt. Det är då hon fångar min uppmärksamhet, den gamla damen som mödosamt tar sig upp för stentrappan. Det går långsamt och hon vinglar till ett par gånger. Instinktivt känner jag att jag måste gå bakom henne i trappan, ifall hon skulle ramla baklänges. I efterhand har jag funderat på vad som hade hänt om hon faktiskt hade gjort det. Förmodligen hade vi slagit oss fördärvade båda två, så därför är det tur att hon tar sig hela vägen upp med balansen i behåll. När den gamla damen nått horisontell mark känner jag mig lugn. Jag andas ut och snabbar åter på stegen när jag plötsligt hör en röst bakom mig.
”Hallå!”
Jag vänder mig om. Det är den gamla damen som ropar, och jag förstår snart att det är mig hon vill tala med. Jag går fram till henne. Hon är klädd i en vacker pälskappa med matchande mössa. Över axeln hänger en liten svart handväska.
”Vet du var taxibilarna går ifrån?” Frågar damen.
”Ja, det är där borta”, svarar jag och pekar mot vändplanen ett stenkast därifrån.
Damen börjar gå i riktning mot platsen som jag pekat ut och jag följer sakta med henne.
”Har du ringt efter en taxi?” Frågar jag.
”Nej”, svarar hon.
”Vill du att jag hjälper dig med det?” Frågar jag vidare.
”Ja, vill du det? Det vore snällt!” Svarar damen, uppriktigt glad över att få hjälp.
Jag tar upp min telefon och inser i samma stund att jag aldrig har ringt efter en taxi i hela mitt liv. Efter ett par snabba sökningar på internet hittar jag dock ett lämpligt nummer. Det är då jag kommer på att det är en fördel att ta reda på taxins destination.
”Vart ska du?” Frågar jag den gamla damen. Hon tvekar en stund.
”Ja…vad är det nu det heter?”
”Bor du här i närheten?” Fortsätter jag.
Damen tänker så det knakar. Det ser jag på henne.
”Känner du någon som bor här?” Frågar jag vidare för att om möjligt hjälpa henne på traven.
Men hur den gamla än försöker kan hon för sitt liv inte komma på var hon bor eller vart hon ska. Ögonblicket senare kommer en kvinna emot oss med raska steg. Hon ser stressad ut. Det visar sig att kvinnan sett den gamla damen en stund tidigare och blivit ungefär lika orolig som jag. Vi går alla tre tillsammans bort från vändplanen till ett mer vindstilla ställe för att slippa stå och frysa. Jag ber den gamla damen att säga sitt namn och personnummer vilket hon klarar felfritt när jag jämför med passet som ligger i hennes handväska. Det är någonstans här jag går från att vara privatperson till att vara sjuksköterska. Diagnoserna radas upp inne i mitt huvud och jag inser att jag nog blir tvungen att ringa polisen, vilket jag också gör. Polisen kommer och tar med sig den gamla damen som glatt skuttar in i polisbilen, lycklig över att få skjuts. Själv säger jag hejdå till den stressade kvinnan och fortsätter min promenad hemåt med en märklig känsla av stolthet i kroppen. Stolthet över att ha gjort en insats för samhället.
Jag tänker fortfarande på den där kvinnan ibland och jag undrar vad som rörde sig i hennes huvud när hon valde att ge sig ut i den kalla vinterkvällen iklädd sina finaste ytterplagg och med passet redo i väskan. För nog hade hon ett mål, det vill jag tro iallafall, även om hon på grund av sina minnessvårigheter inte kunde redogöra för det. Vid närmare eftertanke finns det mycket i den här berättelsen som liknar det dagliga livet. Det finns situationer där man ger sig iväg mot ett bestämt mål men någonstans på vägen glömmer bort målet. Det som från början kändes så självklart är som bortblåst och man irrar iväg på sidospår och snåriga skogsvägar och undrar hur det kom sig att man hamnade där. Det finns också perioder i livet där man bildligt talat har tagit på sig ytterkläderna, packat väskan och är redo att resa men har inte den blekaste aning om vart resan går. Det är de där stunderna när framtiden känns oviss. När vintervinden känns alldeles särskilt kall. När man inte vet var man ska bo, vad man ska studera eller vilket jobb man ska få. Det är när man klivit på tåget och är helt ovetande om destinationen. I de lägena handlar det om att lita på att man blir ledd på rätt väg och för mig innebär det att lita på Gud. Gud är den som kan och vill hjälpa oss att navigera när vi själva inte klarar av det. Han visar vägen när livet känns som en planlös och oviss resa och kan ta oss bort från de där sidospåren, upp på rätt kurs igen. Och Han är den som går bakom dig i stentrappan och tar emot dig om du ramlar.
