En bespottad stad
Tillåt mig att stanna upp ett ögonblick för ett mycket märkligt fenomen som gör mig mer och mer upprörd. Jag beskriver det som märkligt just därför att jag för mitt liv inte kan förstå varför Göteborgare tycks ha gjort någonslags överenskommelse om att spotta på marken! Min ilska ligger för närvarande på en relativt låg nivå eftersom staden just nu täcks av ett lagom tjockt lager snö, vilket således gör spottloskorna i det närmaste osynliga. Men så fort det blir barmark dyker de upp. Som små vattenpölar på asfalten ligger de där och liksom hånar mig när jag hoppar fram för att hitta de ytor som är spottfria. I busskurerna är det värst. Det finns inte plats att stå någonstans utan att sätta foten i någon annans saliv. Och som den tänkare jag är funderar jag på hur detta kan komma sig. Är det för att man har tråkigt när man väntar på bussen som man spottar? Kanske borde man då införa någonslags kampanj för att aktivera människor som åker kollektivt. Eller beror spottandet på att man har för mycket saliv i munnen, så att det helt enkelt inte får plats? Eller smakar det illa? Tills jag kommer på svaret får jag väl stå ut med att trampa i andras kroppsvätskor.
Den som gapar efter mycket, blir alldeles för mätt...
Varje år, några veckor före jul, händer det något med mig. När affärerna annonserar om extrapris på julskinka och varenda reklamblad innehåller recept på sillinläggning och hemmagjorda köttbullar, uppfylls jag av en påtaglig längtan efter julmat. Jag ser det dignande julbordet framför mig med alla dess läckerheter och blotta tanken av att sätta tänderna julens första prinskorv får det att vattnas i munnen.
Som med det mesta här i världen finns det dock en baksida. Efter att ha ätit av den aldrig sinande julskinkan och diverse andra julbordsrester i en veckas tid känns julmaten plötsligt inte så frestande längre. Denna obehagliga känsla är dock något som jag av någon outgrundlig anledning lyckas förtränga under den närmast euforiska tid då jag äntligen får förtära julens godsaker. En annan hake är att det äts långt över mättnadsgränsen. Följden blir illamående och en rad löften om att aldrig mer äta julmat. Men jag vet att löftena har en begränsad livslängd. Nästa jul kommer med största sannolikhet samma längtan efter julmat att infinna sig.
