ihuvudetpåhanna

Jag befinner mig på jobbet och möter en av patienterna i korridoren. Jag känner igen honom på långt håll där han kommer stapplande med sin rollator. Han stannar knappt när vi är framme vid varandra.
- Hur är det med dig idag? frågar jag.
- Jodå, svarar han.
- Det knallar? säger jag, mest för att hjälpa honom utveckla svaret.
- Nja, säger han tveksamt. Det småspringer.

Jag skrattade för mig själv åt hans kvicka svar, demenssjukdomen till trots. Och nog småsprang han allt. Rollatorn for fram med en sådan fart att det ibland såg ut som att han knappt hann med själv. Men ju mer jag har tänkt på den där repliken, desto mer har jag upptäckt att det ligger en djupare innebörd i den.

För hur ofta kan vi i dagens samhälle egentligen ärligt säga att vi "knallar" genom livet? Den välkända vardagslunken har snarare förvandlats till någonslags språngmarsch. Vi rusar fram dagar och veckor för att hinna med så mycket som möjligt. Och på vägen springer vi förbi allt det där som bara går att se när man går i sakta mak. Men samtidigt som vi försöker klämma in så många saker som möjligt på en dag så lever vi ständigt i framtiden och tänker på imorgon, nästa vecka, nästa år. Allt det andra, det som är här och nu, blir en grumlig, grå massa i periferin. En transportsträcka till nästa höjdpunkt.

Det är nästan en obehaglig känsla att ens försöka föreställa sig allt man har gått miste om för att vardagshastigheten har varit lite för hög. Det är exempelvis i det närmaste omöjligt att hitta kantareller vid vägkanten när man kör i 90 km/h. Eller att se alla vackra detaljer i tavlorna på ett konstmuseum, om man joggar sig igenom besöket.

Åter till den demente herren med rollatorn. Det är svårt att avgöra om hans replik syftade till att raljera över majoriteten av svenskarnas livstempo, eller om han i själva verket var ganska lycklig över att det småsprang. För det här med fart kan ju också vara ganska befriande. Att kunna springa, röra sig obehindrat, att ha ork och energi att fylla dagarna med innehåll.

Knallandet behövs. Det gör småspringandet också, men de flesta av oss behöver se över proportionerna av de båda. Vi riskerar annars att missa en väldig massa kantareller.