ihuvudetpåhanna

Har idag fått beröm för min uppfinningsrikedom vad gäller innehållet i mina matlådor. Jag tackar och bockar, och variation det har jag faktiskt. Jag gör oftast mer än en portion när jag lagar mat. Det är inte så att jag gör en sats köttfärssås och äter det en hel vecka i streck, utan jag gör ett storkok med köttfärssås, ett med korv stroganoff, ett med wok, ett med soppa osv, så att jag kan välja vad jag vill äta. Alla dessa storkok äger förstås inte rum samma vecka, det har jag varken matlådor eller tillräckligt stor frys för, men när jag bara har en sorts matlåda kvar i frysen då är det dags. När vi ändå är inne på mat kan jag passa på att berätta att jag har upptäckt en ny gröt. Den är väldigt god och väldigt nyttig. Egentligen ska det vara fikon i också men det har jag inga. Den är god ändå!

Molinogröt (1 port)

1 msk hela linfrön

2 msk russin

2 dl vatten

½ dl grahamsmjöl

Lite salt

Låt linfrön och russin ligga i vattnet över natten.

Koka upp blandningen på morgonen och salta.

Rör ner mjölet och koka gröten på svag värme i 8-10 min.

Servera med mjölk.

Vardagen är full av små egenheter och incidenter. Jag vill berätta om en händelse jag var med om härom veckan.

Jag stod och väntade på bussen. Det var tidig lördagsmorgon. Inte en människa syntes till. Dimman låg tät och luften var kylig men frisk. Det var lugnt och tyst. Bara en enda bil körde på vägen. När den närmade sig busshållplatsen där jag stod såg jag hur den saktade in för att tillslut stanna. Det är säkert någon som vill fråga efter vägen, tänkte jag. Föraren i bilen hissade ner rutan på passagerarsidan.

-          Ursäkta, vad är klockan? Frågade föraren, som visade sig vara en man i trettioårsåldern med inhemsk                  Göteborgsdialekt.

-          Tio i åtta, svarade jag artigt.

-          Jaa, du vet jag har ju min mobil men jag råkade nollställa alltihop.

-          Jaha, ojdå, sa jag, och la till ett konstlat skratt av den typ som bara uppstår i ytliga konversationer med                  främlingar.

För ett ögonblick blev det tyst, men sedan tog trettioåringen till orda igen.

-          Går inte bussarna som de ska? Frågade han, och högg in på sin frukostmeny från McDonald’s.

-          Jodå, den kommer om tre minuter, sa jag.

-          Jaha, du såg så vilsen ut så jag började undra.

-          Mmhm, svarade jag och undrade i mitt stilla sinne om han hade för vana att åka runt i sin bil och

småprata med folk som såg vilsna ut.

-          Ska du campa? Frågade han och nickade menande åt min packning som bestod av en sovsäck, ett               liggunderlag och en sportbag.

-          Nej, jag ska på körhelg. Jag är med i en gospelkör och vi ska öva, umgås och ha det trevligt.

Vid det här laget kände jag mig ganska obekväm med alla hans spontana frågor och tyckte att han borde ha åkt sin väg för längesen. Men likväl satt han kvar och tuggade i sig sin kaloririka frukost.

-          Gospel, jaha. Är man typ kristen då eller?

-          Ja, de flesta är ju det men det är absolut inget krav för att sjunga gospel.

-          Men hur funkar det egentligen, att vara kristen?

Frågan kom så plötsligt att jag kom av mig lite.

-          Jaa, alltså…För mig är det en trygghet att tro på Gud, att Han finns med mig och att jag aldrig är ensam,

sa jag och hoppades innerligt att jag sagt något bra.

-          Men är det inte jobbigt att man typ inte får pussa killar och så?

Kära nån! Hur ska jag förklara det här?

-          Nej, alltså, en vanlig uppfattning av kristendomen är att den bara består av regler och saker man inte får              göra. Men det finns inga egentliga förbud. Det är bara riktlinjer och principer som man kan välja att följa              eller inte följa.

-          Så du skulle få pussa mig?

-          Eh…

-          Kan inte jag få ditt nummer då?

Just i den stunden kom min buss. Göteborgaren körde iväg i sin röda bil och jag tog min packning och klev på bussen. Väl ombord satte jag mig funderade över vad som just hade hänt. Jag insåg det absurda i situationen. En man stannar med bilen vid en busshållplats klockan åtta en lördagsmorgon och frågor om min tro. Om han verkligen var intresserad av kristendomen eller om han bara var ute efter att ragga är fortfarande oklart, men jag hoppas att de meningar jag utbytte med honom får betyda någonting. Gud använder människor på många lustiga och olustiga sätt. Till och med på en skruttig busshållplats.

I Sverige är vi mycket för att fira. Dels är det de där vanliga högtiderna som födelsedagar, bröllop, jul, påsk och midsommar. Sen är det sådana saker som hör till vardagen men som vi gjort till anledningar att fira, t.ex att det är fredag, att tentan är gjord, att man klarade körkortet eller att bara liva upp en vanlig trist måndag. Låt oss kalla dem festursäkter. Utöver dessa två kategorier har det på senare år dykt upp en till. Denna kategori innehåller de högtidsdagar som egentligen är festursäkter men som av någon anledning smugit sig in i vår svenska almanacka. En av dem inföll idag, och som den traditionsbundna medborgare jag är köpte jag mig en stor, nybakad kanelbulle att fira detta med. Och det är ju jättetrevligt att få unna sig en bulle mitt i veckan, men det känns som att upphovsmannen(eller kvinnan) till denna högtidsdag försöker få folk att fika mer, precis som om vi inte gör det annars. Det är väl knappast en slump att vi i Sverige dessutom har Fettisdagen, Våffeldagen och Kladdkakans dag. I detta hälsokostens tidevarv undrar jag när Broccolidagen, Vegetariska dagen eller Fullkornsdagen blir något att fira.