Det är en sen kväll mitt i vintern och jag är på väg hem. Den kyliga vinden får mig att vilja snabba på stegen så att jag ska komma in i värmen hemma i lägenheten så fort som möjligt. Det är då hon fångar min uppmärksamhet, den gamla damen som mödosamt tar sig upp för stentrappan. Det går långsamt och hon vinglar till ett par gånger. Instinktivt känner jag att jag måste gå bakom henne i trappan, ifall hon skulle ramla baklänges. I efterhand har jag funderat på vad som hade hänt om hon faktiskt hade gjort det. Förmodligen hade vi slagit oss fördärvade båda två, så därför är det tur att hon tar sig hela vägen upp med balansen i behåll. När den gamla damen nått horisontell mark känner jag mig lugn. Jag andas ut och snabbar åter på stegen när jag plötsligt hör en röst bakom mig.

 

”Hallå!”

 

Jag vänder mig om. Det är den gamla damen som ropar, och jag förstår snart att det är mig hon vill tala med. Jag går fram till henne. Hon är klädd i en vacker pälskappa med matchande mössa. Över axeln hänger en liten svart handväska.

 

”Vet du var taxibilarna går ifrån?” Frågar damen.

 

”Ja, det är där borta”, svarar jag och pekar mot vändplanen ett stenkast därifrån.

 

Damen börjar gå i riktning mot platsen som jag pekat ut och jag följer sakta med henne.

 

”Har du ringt efter en taxi?” Frågar jag.

 

”Nej”, svarar hon.

 

”Vill du att jag hjälper dig med det?” Frågar jag vidare.

 

”Ja, vill du det? Det vore snällt!” Svarar damen, uppriktigt glad över att få hjälp.

 

Jag tar upp min telefon och inser i samma stund att jag aldrig har ringt efter en taxi i hela mitt liv. Efter ett par snabba sökningar på internet hittar jag dock ett lämpligt nummer. Det är då jag kommer på att det är en fördel att ta reda på taxins destination.

 

”Vart ska du?” Frågar jag den gamla damen. Hon tvekar en stund.

 

”Ja…vad är det nu det heter?”

 

”Bor du här i närheten?” Fortsätter jag.

 

Damen tänker så det knakar. Det ser jag på henne.

 

”Känner du någon som bor här?” Frågar jag vidare för att om möjligt hjälpa henne på traven.

 

Men hur den gamla än försöker kan hon för sitt liv inte komma på var hon bor eller vart hon ska. Ögonblicket senare kommer en kvinna emot oss med raska steg. Hon ser stressad ut. Det visar sig att kvinnan sett den gamla damen en stund tidigare och blivit ungefär lika orolig som jag. Vi går alla tre tillsammans bort från vändplanen till ett mer vindstilla ställe för att slippa stå och frysa. Jag ber den gamla damen att säga sitt namn och personnummer vilket hon klarar felfritt när jag jämför med passet som ligger i hennes handväska. Det är någonstans här jag går från att vara privatperson till att vara sjuksköterska. Diagnoserna radas upp inne i mitt huvud och jag inser att jag nog blir tvungen att ringa polisen, vilket jag också gör. Polisen kommer och tar med sig den gamla damen som glatt skuttar in i polisbilen, lycklig över att få skjuts. Själv säger jag hejdå till den stressade kvinnan och fortsätter min promenad hemåt med en märklig känsla av stolthet i kroppen. Stolthet över att ha gjort en insats för samhället.

 

Jag tänker fortfarande på den där kvinnan ibland och jag undrar vad som rörde sig i hennes huvud när hon valde att ge sig ut i den kalla vinterkvällen iklädd sina finaste ytterplagg och med passet redo i väskan. För nog hade hon ett mål, det vill jag tro iallafall, även om hon på grund av sina minnessvårigheter inte kunde redogöra för det. Vid närmare eftertanke finns det mycket i den här berättelsen som liknar det dagliga livet. Det finns situationer där man ger sig iväg mot ett bestämt mål men någonstans på vägen glömmer bort målet. Det som från början kändes så självklart är som bortblåst och man irrar iväg på sidospår och snåriga skogsvägar och undrar hur det kom sig att man hamnade där. Det finns också perioder i livet där man bildligt talat har tagit på sig ytterkläderna, packat väskan och är redo att resa men har inte den blekaste aning om vart resan går. Det är de där stunderna när framtiden känns oviss. När vintervinden känns alldeles särskilt kall. När man inte vet var man ska bo, vad man ska studera eller vilket jobb man ska få. Det är när man klivit på tåget och är helt ovetande om destinationen. I de lägena handlar det om att lita på att man blir ledd på rätt väg och för mig innebär det att lita på Gud. Gud är den som kan och vill hjälpa oss att navigera när vi själva inte klarar av det. Han visar vägen när livet känns som en planlös och oviss resa och kan ta oss bort från de där sidospåren, upp på rätt kurs igen. Och Han är den som går bakom dig i stentrappan och tar emot dig om du ramlar.

Jag befinner mig på en lunchrestaurang och lyckas hamna vid ett bord beläget ungefär på lika långt avstånd från tre olika samtal. Det första samtalet, det till höger om mig, är mellan två män i 30-årsåldern där den ena, iförd kläder som får honom att se ut som om han precis sprungit en mil eller två, passionerat maler på om sin träningsutrustning, träningskläder och träningsschema för den andre som visserligen ser intresserad ut men som knappt får en syl i vädret. Det andra samtalet, till vänster sett från min position, är ett pågående affärsmöte som förs i en samtalston som är så låg att konversationen, eller monologen, om träning till höger precis överröstar de fyra svartklädda herrarna. Det tredje och sista samtalet äger rum ganska precis rakt framför mig. Det är ett medelålders par som pratar som medelålders par brukar prata. Hon äter fisk. Han äter kött. Kanske har de varit gifta i trettio år. Kanske har de träffats på stan för att få lite tid tillsammans. Kanske har ingen av dem orkat laga matlådor till lunch för att vardagen är alltför stressig. Kanske har de semester och besöker storstaden, tillresta från Herrljunga, Vänersborg eller möjligen någon liten håla i Småland. Kanske är affärslunchen till vänster början på ett världsförändrande projekt. Kanske är träningsfanatikern till höger äntligen i sitt livs form efter en trasslig tonårsperiod.

 

Det är närmast hissnande att tänka att det bakom varje människa finns en historia. Ett äventyr. En berättelse helt unik. Tänk om vi alla skulle börja tänka så – om alla. Vad mycket lättare det skulle bli att känna empati och att genuint intressera sig för andra människor. Under mitt drygt 28-åriga liv har jag otaliga gånger fått uppleva hur mitt första intryck av en människa varit helt åt skogen fel. Och jag har lika många gånger varit tacksam för att det första intrycket kan ändras och har ändrats. Det finns tillfällen då jag fått skämmas ordentligt för mig själv för att jag tänkt och antagit saker om människor enbart baserat på det första intrycket. Varje människa genomgår en ständig resa. Vi är på väg, både från något och till något. Vad som möter oss längs vägen avgör hur vi agerar senare. Och varje människa kämpar något slags kamp i det tysta. En kamp som ingen annan fullt ut kan förstå. Kanske skulle vi bli lite mer respektfulla och ödmjuka mot varandra om vi: 1. Lät bli att låsa oss vid det första intrycket. 2. Tänkte på alla har sin egen unika historia.

 

Alla människor bär på guld. Det är bara lite olika hur djupt man behöver gräva innan man hittar det.

 

Idag är det alla hjärtans dag. Det är en dag när vi ger lite extra uppmärksamhet och kärlek till dem vi tycker om. Egentligen kan det tyckas märkligt att vi ens ska behöva en sådan dag. Som om vi måste ha en legitim anledning att visa varandra kärlek. Jag tror dock inte att det är det som är tanken med alla hjärtans dag. Jag tror snarare att det är tänkt som en slags påminnelse, en påminnelse om att visa kärlek. Att säga de där komplimangerna du sitter inne på, att berätta vad någon betyder för dig, att ge en extra kram, att bjuda på fika, köpa blommor eller vilken kärlekshandling det än må vara kan göra stor skillnad för den person till vilken gesten är riktad.

Alla hjärtans dag. Inte alla gladas dag, inte alla snyggas dag. Inte alla rika, gifta, högutbildade, unga, gamla eller framgångsrikas dag. Alla HJÄRTANS dag, det vill säga alla MÄNNISKORS dag. Somliga menar att det finns hjärtlösa människor. Och nog är det frestande att tro det när världen ser ut som den gör. Men det är inte sant. Alla människor har ett fysiskt hjärta, men också ett själsligt eller känslomässigt hjärta. Det innebär att alla människor behöver bli älskade.

 

Jag läser för tillfället en kurs i EKG-tolkning för att förbättra mina kunskaper inom det området. Ett EKG kan kortfattat beskrivas som en mätning av hjärtats elektriska aktivitet. Hjärtats rytm regleras av elektriska impulser som får hjärtat att slå. Utan dessa impulser stannar hjärtat. Vi som jobbar i sjukvården benämner detta tillstånd asystoli, eller hjärtstopp, Med ett hjärta utan rytm överlever man inte speciellt länge eftersom hjärtat står för blod- och syretillförsel till kroppens alla organ, inklusive sig själv. På samma sätt skulle det kunna vara med det själsliga hjärtat. Om ditt hjärta slutar slå för andra människor, om det inte pumpar ut blod (kärlek) som förser dina relationer med syre, värme och näring, då blir de relationerna ganska livlösa. Och som tidigare nämnt förser ett hjärta även sig själv med blod. Att inte tycka om sig själv kan därför få allvarliga konsekvenser i längden. Ditt hjärta får syrebrist och kan skadas mycket svårt, i värsta fall dö. Ett hjärta behöver inte stanna för att få syrebrist. En av de vanligare orsakerna är att det finns någon form av förträngning i hjärtats så kallade kranskärl. Kranskärlen är de blodkärl som sitter runt om hjärtat och som ser till att det blod som hjärtat pumpar runt i kroppen även kommer hjärtat självt till del. Men om det är trångt i kranskärlen har blodet svårt att komma fram. Det resulterar i att hjärtat inte får tillräckligt med syre. I ett sådant skede kan man få kärlkramp, eller om det är riktigt trångt i ett kärl, hjärtinfarkt. Det kan finnas saker i livet som gör att vi har svårt att visa oss själva kärlek. Det kan vara skuld, skam och förakt som bildligt talat sitter i hjärtas kranskärl och hindrar blodet från att strömma fritt. Det är enormt viktigt att kunna älska andra, men det är lika viktigt att kunna älska sig själv.

 

Alla behöver ge och få kärlek, alla dagar. Inte bara en speciell dag per år, inte bara när vi gjort något bra, inte bara när vi har förtjänat det. Kärlek är livsviktigt och vi behöver det hela livet.

Så låt oss fira alla hjärtans dag, hjärtats alla dagar.

”Det här är min dotter!”

Morfars stolta stämma fyllde rummet när han presenterade mig inför en av undersköterskorna på demensboendet.

”Nja, är du säker på det? Det är inte dotterdotter du menar?” undrade undersköterskan.

Morfar tänkte efter och skrattade sedan åt sitt misstag. Och så där var det ibland. Sedan morfar flyttade in på boendet så var det lite olika från gång till gång om han kom ihåg vilka människor var eller inte. Jag hälsade inte på honom så ofta, men de få gånger jag var där sken han upp och jag kunde liksom se i hans ögon hur han tänkte så det knakade. Det var något bekant över personen han hade framför sig men det var inte alltid han kopplade hur allt hängde ihop.

Det blev inte mycket sagt under mina besök. Morfar har i och för sig aldrig varit en man av många ord, men att prata med honom som demenssjuk blev ganska svårt. Det kom en mening här och en mening där och oftast visste man inte riktigt säkert om han hade förstått. Det fanns dock ett ämne han alltid gick igång på: lastbilar. Efter ett helt yrkesliv som chaufför kunde han ett och annat om lastbilar. Fortfarande. Han kunde ibland säga saker som gjorde att man fullständigt häpnade. Det var som att minnet kom till honom i små fragment och att man kunde skymta den gamla vanliga morfar bortom allt det där som demensen gjort med honom. Jag tror att han under varje besök jag gjorde hos honom lyckades nämna hur fint han hade det på sitt rum, hur snälla ”flickorna” var mot honom och hur god maten var. Och han sa alltid samma sak när jag skulle gå: ”Det var roligt att du kom!”.

Han var tacksam, min morfar. Klagade inte i onödan. Inte ens när han blev svårt sjuk i lunginflammation och hamnade på sjukhus tyckte han att det var läge att jämra sig. När någon frågade hur han mådde där han låg i sjuksängen, med syrgas och antibiotikabehandling, så var det ganska bra med honom. Han blev så småningom piggare och fick åka hem, men helt bra blev han aldrig mer. Idag är det precis sex månader sen min morfar tog sitt sista andetag och lämnade jorden.

Någon har sagt att det enda vi säkert kan veta om livet är att vi ska dö. Och det är nog sant. Men vi vänjer oss aldrig vid döden, jag tror inte att man kan det. Det ofattbara i att en människa ena stunden finns till för att i nästa stund inte finnas till. Det är så svårt att greppa. Övergången från liv till död är så naturlig men också så skrämmande onaturlig. Vi närmar oss allhelgonahelgen. Tankarna går till de människor som vi haft i våra liv, som vi älskat, skrattat med, gråtit med men som inte längre finns hos oss. Alla de lärdomar som de gett oss. Alla de minnen som lever kvar inom oss. Alla de avtryck som för alltid stannar i våra hjärtan. Bortom all sorg och saknad finns så mycket glädje och ljusa ögonblick som inte ens döden kan ta ifrån oss.

Det var en solig och varm majdag när vi i den närmaste familjen tog farväl av morfar i samma rum där jag några månader tidigare träffat honom sittandes i sin rullstol iklädd den mörklila skjorta som jag alltid tyckte att han passade så bra i. Nu låg han fint nedbäddad i sängen och allt var så märkligt tyst. Han såg lugn ut. Fridfull på något sätt. Som att han nu kunde pusta ut efter att ha kämpat en lång kamp. Han hade flyttat till himlen, till Gud, enligt den övertygelse han haft hela livet. Lidandet var slut. Han var hemma.

Jag befinner mig på jobbet och möter en av patienterna i korridoren. Jag känner igen honom på långt håll där han kommer stapplande med sin rollator. Han stannar knappt när vi är framme vid varandra.
- Hur är det med dig idag? frågar jag.
- Jodå, svarar han.
- Det knallar? säger jag, mest för att hjälpa honom utveckla svaret.
- Nja, säger han tveksamt. Det småspringer.

Jag skrattade för mig själv åt hans kvicka svar, demenssjukdomen till trots. Och nog småsprang han allt. Rollatorn for fram med en sådan fart att det ibland såg ut som att han knappt hann med själv. Men ju mer jag har tänkt på den där repliken, desto mer har jag upptäckt att det ligger en djupare innebörd i den.

För hur ofta kan vi i dagens samhälle egentligen ärligt säga att vi "knallar" genom livet? Den välkända vardagslunken har snarare förvandlats till någonslags språngmarsch. Vi rusar fram dagar och veckor för att hinna med så mycket som möjligt. Och på vägen springer vi förbi allt det där som bara går att se när man går i sakta mak. Men samtidigt som vi försöker klämma in så många saker som möjligt på en dag så lever vi ständigt i framtiden och tänker på imorgon, nästa vecka, nästa år. Allt det andra, det som är här och nu, blir en grumlig, grå massa i periferin. En transportsträcka till nästa höjdpunkt.

Det är nästan en obehaglig känsla att ens försöka föreställa sig allt man har gått miste om för att vardagshastigheten har varit lite för hög. Det är exempelvis i det närmaste omöjligt att hitta kantareller vid vägkanten när man kör i 90 km/h. Eller att se alla vackra detaljer i tavlorna på ett konstmuseum, om man joggar sig igenom besöket.

Åter till den demente herren med rollatorn. Det är svårt att avgöra om hans replik syftade till att raljera över majoriteten av svenskarnas livstempo, eller om han i själva verket var ganska lycklig över att det småsprang. För det här med fart kan ju också vara ganska befriande. Att kunna springa, röra sig obehindrat, att ha ork och energi att fylla dagarna med innehåll.

Knallandet behövs. Det gör småspringandet också, men de flesta av oss behöver se över proportionerna av de båda. Vi riskerar annars att missa en väldig massa kantareller.

Jag har varit medveten om den länge. Då och då gör den sig påminnd. Den senaste tiden har den dock visat sig allt oftare och den gör mig lika irriterad varje gång. Jag talar om en av mina svagheter här i livet - tidsoptimismen.

 

Jag har aldrig varit den som gått upp i särskilt god tid på morgonen. Jag minns min grundskoletid, den ljuva period när man fick åka med skolbussen som stannade precis utanför huset. Inte sällan hände det att bussen kom innan jag hade hunnit ta på mig skor och ytterkläder. Nu var denna buss lyckligtvis inte som den ordinära kollektivtrafiken. Om någon av mina bröder (som på något underligt vis alltid var i tid) också skulle med bussen brukade de säga: "Hanna kommer också", och då väntade busschauffören på mig. När jag flåsande klev på bussen blängde chauffören ilsket på mig och muttrade något om att jag borde gå upp lite tidigare. Jag kan dock inte minnas att han någonsin körde ifrån mig.

 

Tidsoptimismen har följt mig genom livet och periodvis tycker jag att jag lyckats tackla den hysfat bra. Det är nu, de senaste veckorna, som något tycks ha hänt. Måhända beror det på mitt nya liv som yrkesverksam. Men anledningen är egentligen relativt oväsentlig. Den ökade dosen tidsoptimism är likväl synnerligen ovälkommen. Jag tycks vara tillbaka i grundskolemönstret. Det är nuförtiden nämligen mer regel än undantag att jag springer till bussen på morgnarna. Och i stan, där finns det ingen snäll skolbusschaufför som väntar på en. Missar man bussen får man snällt vänta på nästa. Det spelar ingen roll hur jag kvällen innan bestämmer mig för att gå hemifrån ett visst klockslag nästa morgon. På morgonen infiltreras min tankevärld av antaganden som att "jag nog hinner om jag går ett par minuter senare". Den situationen är förädisk, för faktum är att de där minuterna tenderar att bli fler och fler.

 

Denna min svaghet har fler sidor än de som kan relateras till morgonbestyr. Exempelvis kan planeringen av en ledig dag bli helt orealistisk på grund av min skeva uppfattning om hur lång tid saker och ting tar. Jag kan förbereda en lång lista med saker som ska göras, men när dagen är slut har jag i själva verket bara hunnit med hälften.

 

Jag har febrilt letat efter fördelar med att vara tidsoptimist. Det var inte det lättaste, men så var det något som slog mig, Själva begreppet klingar negativt men att vara optimistisk är ungefär detsamma som att vara positiv. Tänk om man skulle se det så. Tidsoptimist - att vara positiv till tiden. Att helt enkelt vara glad över att tiden finns, att tiden går och att tiden kommer. Kanske är det isåfall inte enbart en nackdel att vara tidsoptimist. Kanske är det så den som tar sig tid att inte skynda sig tillräckligt mycket är den som behandlar tiden mest respektfullt. Att på något sätt acceptera att en människa aldrig kan ta kontroll över tiden.

 

Allting har sin tid, heter det. Och visst är det så. Jag tror jag ska prova det argumentet nästa gång jag kommer för sent.

 

 

Jag hör till dem som drar sig för att ta tag i sådana saker som bara måste göras. Saker som är så tråkiga att de tycks existera enbart för att upprätthålla någon slags vardaglig balans mellan nytta och nöje. Är det dessutom så att dessa saker är tidskrävande och inte visar någon drastisk förändring när de väl blivit gjorda förfaller vägen till handling om möjligt ännu längre. Ibland kan jag dock drabbas av en lika plötslig som omotiverad handlingskraft. Dessa tillfällen är ytterst sällsynta så det gäller att ta till vara på dem när de kommer. Av en händelse råkade ett sådant tillfälle inträffa idag. Jag förvånade mig själv med att göra något som jag borde gjort för länge sedan: frosta av frysen. Varifrån idén kom och varför har jag egentligen inget bra svar på. Mest troligt är dock att det som nu liknade insidan av en snögrotta snarare än en plats för livsmedelsförvaring på något sätt hade nått gränsen vid vilken min inre varelse var mogen att ta sig an ett uppdrag av den här karaktären. Det ska tilläggas att jag upprepade gånger suckat över hur svårt det är att få plats med allt i frysen och att jag varje gång jag pressat in en matlåda i översta facket fått ta i med hela min kraft för att slutligen bli nedskvätt med is.

 

Förmiddagen gick alltså åt till arbete av det slag som den som haft klyftigheten att köpa en frostfri frys slipper att uträtta. Att frosta av en frys är en uppgift som enligt min mening uppfyller samtliga av de ovan nämnda kriterierna på en syssla som vanligen skjuts upp: 1. Den är tråkig. Vem som helst kan räkna ut att det här är inget man längtar efter att göra. 2. Den är tidskrävande. Det tog mig närmare fyra timmar att lyckas få all is att smälta. 3. Den visar ingen drastisk förändring efteråt. Eller egentligen blir förändringen ganska stor, bortsett från det faktum att frysen vanligen är stängd och därmed inte uppvisar någon som helst skillnad utanpå.

 

När jag framåt lunchtid torkade bort de sista vattendropparna ur den tömda frysen betraktade jag mitt verk. Nu var det gjort. Vad rymligt det blev. Det var till och med så att när jag stoppade tillbaka alla frysvaror fanns det plats över!

 

Som den tänkare jag är kunde jag i det ögonblicket inte undgå att bli en aning filosofisk. Tänk om det är likadant med oss människor. Att vi behöver "frostas av" med jämna mellanrum. Mycket i livet handlar om prioriteringar. Alla har vi tilldelats lika mycket tid men det är upp till var och en att använda den som man vill. Vi kan använda vår tid till saker som berikar oss och får oss att växa men också saker som stjäl energi och kraft eller bryter ner oss. De negativa punkterna kan liknas vid isen i frysen. De tar upp plats från det goda och sunda innehåll som borde finnas i våra liv men som inte får utrymme eftersom lagret av is har växt sig alldeles för tjockt. Isen skulle också kunna stå för händelser bakåt i tiden. Det kan vara människor som sårat oss på olika sätt, sådant vi ångrar att vi sagt och gjort, eller gräl och missförstånd som aldrig reddes ut. Alla de där oförlåtna ögonblicken lagras på något sätt inom oss. Som is som gör hjärtat kallt och hårt. Det hindrar oss från att leva fullt ut och det gör det svårt att bereda plats för kärlek och godhet. Kanske är det så att varje människa ibland behöver stanna upp och tänka efter hur det står till med "den inre frysen". Visst är det lätt att skjuta upp, för det är precis som med vanliga frysar: 1. Det är tråkigt. Många gånger är det smärtsamt att betrakta sig själv. 2. Det är tidskrävande. Att prioritera om, förändra och göra upp med saker tar tid. 3. Det visar ingen drastisk förändring efteråt. Nej, det syns inte utanpå vad som hänt inuti. Men när jag öppnade min frys ett par timmar efter avfrostningen syntes en påtaglig skillnad. Det var rent, fräscht och gott om plats. Tänk om det är så efter en mänsklig avfrostning också. Att när man omvärderat, konfronterat och förlåtit, då blir hjärtat rent, fräscht och har plats för mer än vad som rymdes när det täcktes av ett lager is. Det vi Isåfall behöver göra är att stänga av kylan, öppna hjärtats dörr och låta allt det frusna smälta.

Idag skulle jag tillbringa min ledighet med att åka och hälsa på en god vän som nyligen flyttat en bit utanför stan. Dagen innan hade jag tagit reda på lämplig busslinje samt vilken hållplats som låg närmast. Jag traskade glatt i den gassande förmiddagssolen till busskuren för att invänta bussen. Jag var ute i god tid. Därför blev jag en smula tveksam när bussen rullade in på hållplatsen sju minuter tidigare än utsatt avgångstid. Jag funderade dock inte många sekunder på det utan klev på bussen. Jag åkte och åkte men namnet på den hållplats där jag skulle gå av ropades aldrig ut av den vänliga inspelade mansrösten i högtalaren. På ändhållplatsen som visade sig vara ett ställe vid namn Ullstorp, var jag emellertid tvungen att kliva av bussen. Utan att ha den blekaste aning om vad jag skulle göra där gick jag lite diskret till busskuren för att om möjligt hitta något som kunde vara mig till hjälp. Jag måste dock ha sett ganska vilsen ut för plötsligt hör jag en stadig kvinnoröst med västgötadialekt bakom mig:

- Har du åkt för långt? frågar rösten som visade sig tillhöra busschauffören.

- Ja, säger jag lite osäkert. Jag skulle till Ytterby.

- Jaha! säger busschauffören. Då har du tagit fel buss. Men jag kör om en kvart igen, då får du åka med tillbaka. Jag ska visa dig vilken buss du ska ta!

 

Om det berodde på det soliga vädret eller på den hurtfriska kvinnan bakom ratten, det vet jag inte. Men av någon anledning blev jag varken sur, irriterad eller stressad. Jag stod bara och väntade den där kvarten innan bussen gick igen. Som väl var hade jag inte åkt så långt åt fel håll, så resan tillbaka blev inte långvarig. Trots det hann jag med en gemytlig konversation med den trevliga busschauffören som visade sig ha sina rötter i Kinna. Hon lät mig veta att hon till en början jobbat där men sedan flyttat och börjat jobba i Göteborg och trivdes nu mycket bättre med sitt arbete. Sedan försäkade hon att Ullstorp minsann är mycket vackert men att det inte finns några affärer.

- De som bor där får ta sig ända till Kungälv för att handla. Men i Ytterby, där har de Citygross!

Vilken tur för dem, tänkte jag för mig själv.

 

Väl framme vid den station jag skulle gå av bussen, utropar den trevliga chauffören:

- Där står din buss!

Vi tog farväl och jag skuttade bort till nästa buss som nu förhoppningsvis skulle ta mig till Ytterby. Busschauffören på den nya bussen visade sig också vara en kvinna, om än inte lika munter. Hon tittade forskande på mig när jag med raska steg gick på bussen:

- Har du varit i Ullstorp? frågade hon.

Tillåt mig att stanna upp ett ögonblick för ett mycket märkligt fenomen som gör mig mer och mer upprörd. Jag beskriver det som märkligt just därför att jag för mitt liv inte kan förstå varför Göteborgare tycks ha gjort någonslags överenskommelse om att spotta på marken! Min ilska ligger för närvarande på en relativt låg nivå eftersom staden just nu täcks av ett lagom tjockt lager snö, vilket således gör spottloskorna i det närmaste osynliga. Men så fort det blir barmark dyker de upp. Som små vattenpölar på asfalten ligger de där och liksom hånar mig när jag hoppar fram för att hitta de ytor som är spottfria. I busskurerna är det värst. Det finns inte plats att stå någonstans utan att sätta foten i någon annans saliv. Och som den tänkare jag är funderar jag på hur detta kan komma sig. Är det för att man har tråkigt när man väntar på bussen som man spottar? Kanske borde man då införa någonslags kampanj för att aktivera människor som åker kollektivt. Eller beror spottandet på att man har för mycket saliv i munnen, så att det helt enkelt inte får plats? Eller smakar det illa? Tills jag kommer på svaret får jag väl stå ut med att trampa i andras kroppsvätskor.

 

 

I år, liksom alla andra år, har julklappsinköpen traditionsenligt skjutits upp alldeles för länge. Det är som att jag hela tiden är på jakt efter den ultimata presenten, julklappen med stort J. Impulsköp fungerar inte för mig. Ska jag köpa exempelvis en mössa, så måste jag gå till alla affärer som säljer mössor innan jag slutligen kan fatta ett beslut. Det spelar ingen roll om mössan är till mig själv eller ämnar pryda någon annans hjässa, det är lika svårt att veta huruvida det är ett bra köp eller inte. Med den taktiken blir julklappshandeln både en tidskrävande och energiuttömmande aktivitet som alltid slutar med att jag, trött och arg, muttrar för mig själv hur otroligt fånigt det är med julhandel.

 

Idag tog jag mig i alla fall i kragen och bestämde mig för att göra färdigt alla inköp. Efter att ha trängts med halva Göteborgs befolkning på stan satte jag mig utmattad på bussen. Jag var sur på allt och alla. Sur för att allt folk befinner sig precis där JAG ska handla, och sur för att jag fortfarande inte hittat allt jag skulle köpa. Och så var det kallt ute också. Ilsken stiger jag av bussen vid min hållplats. Jag kånkar mina kassar i isande motvind och lätt snöfall. Vid torget strömmar julmusik ur högtalarna. Plötsligt ser jag något som fångar min uppmärksamhet. Det är en kvinna med lätt nedböjt huvud som sakta kommer gående mot mig. Hon har dragit upp den pälskantade huvan på jackan, vilket gör hennes ansikte knappt synbart. I det ögonblick vi går förbi varandra ser jag att hon gråter och diskret torkar tårarna med sin vänstra handske. Inom loppet av någon sekund glömmer jag mitt surmulna stämningsläge. Strax därefter hörs en textrad i högtalaren som förstärker hela perspektivbytet: ”…när julen kommer ska varenda unge vara glad!”.

 

Jag insåg med ens det absurda i situationen. Jag hade precis gått och jämrat mig över julstress och allt jag måste köpa, när det finns de som inte har råd att köpa en enda julklapp. Jag får åka hem om några dagar för att fira jul med en familj som älskar mig och där alla är friska, när så många lever i splittrade familjeförhållanden, våld, alkoholism och sjukdom. Jag längtar till julen och tycker att det är en underbar högtid, medan andra bävar inför ännu en jul i ensamhet. Mötet med kvinnan på torget blev en rejäl tankeställare. Vad spelar det för roll vad det är för märke på slipsen jag köper till pappa, eller om det är senapssill eller löksill på julbordet? Är det inte dags att uppskatta det som verkligen betyder något?