Att vara positiv till tiden
Jag har varit medveten om den länge. Då och då gör den sig påminnd. Den senaste tiden har den dock visat sig allt oftare och den gör mig lika irriterad varje gång. Jag talar om en av mina svagheter här i livet - tidsoptimismen.
Jag har aldrig varit den som gått upp i särskilt god tid på morgonen. Jag minns min grundskoletid, den ljuva period när man fick åka med skolbussen som stannade precis utanför huset. Inte sällan hände det att bussen kom innan jag hade hunnit ta på mig skor och ytterkläder. Nu var denna buss lyckligtvis inte som den ordinära kollektivtrafiken. Om någon av mina bröder (som på något underligt vis alltid var i tid) också skulle med bussen brukade de säga: "Hanna kommer också", och då väntade busschauffören på mig. När jag flåsande klev på bussen blängde chauffören ilsket på mig och muttrade något om att jag borde gå upp lite tidigare. Jag kan dock inte minnas att han någonsin körde ifrån mig.
Tidsoptimismen har följt mig genom livet och periodvis tycker jag att jag lyckats tackla den hysfat bra. Det är nu, de senaste veckorna, som något tycks ha hänt. Måhända beror det på mitt nya liv som yrkesverksam. Men anledningen är egentligen relativt oväsentlig. Den ökade dosen tidsoptimism är likväl synnerligen ovälkommen. Jag tycks vara tillbaka i grundskolemönstret. Det är nuförtiden nämligen mer regel än undantag att jag springer till bussen på morgnarna. Och i stan, där finns det ingen snäll skolbusschaufför som väntar på en. Missar man bussen får man snällt vänta på nästa. Det spelar ingen roll hur jag kvällen innan bestämmer mig för att gå hemifrån ett visst klockslag nästa morgon. På morgonen infiltreras min tankevärld av antaganden som att "jag nog hinner om jag går ett par minuter senare". Den situationen är förädisk, för faktum är att de där minuterna tenderar att bli fler och fler.
Denna min svaghet har fler sidor än de som kan relateras till morgonbestyr. Exempelvis kan planeringen av en ledig dag bli helt orealistisk på grund av min skeva uppfattning om hur lång tid saker och ting tar. Jag kan förbereda en lång lista med saker som ska göras, men när dagen är slut har jag i själva verket bara hunnit med hälften.
Jag har febrilt letat efter fördelar med att vara tidsoptimist. Det var inte det lättaste, men så var det något som slog mig, Själva begreppet klingar negativt men att vara optimistisk är ungefär detsamma som att vara positiv. Tänk om man skulle se det så. Tidsoptimist - att vara positiv till tiden. Att helt enkelt vara glad över att tiden finns, att tiden går och att tiden kommer. Kanske är det isåfall inte enbart en nackdel att vara tidsoptimist. Kanske är det så den som tar sig tid att inte skynda sig tillräckligt mycket är den som behandlar tiden mest respektfullt. Att på något sätt acceptera att en människa aldrig kan ta kontroll över tiden.
Allting har sin tid, heter det. Och visst är det så. Jag tror jag ska prova det argumentet nästa gång jag kommer för sent.
