Julfrid
I år, liksom alla andra år, har julklappsinköpen traditionsenligt skjutits upp alldeles för länge. Det är som att jag hela tiden är på jakt efter den ultimata presenten, julklappen med stort J. Impulsköp fungerar inte för mig. Ska jag köpa exempelvis en mössa, så måste jag gå till alla affärer som säljer mössor innan jag slutligen kan fatta ett beslut. Det spelar ingen roll om mössan är till mig själv eller ämnar pryda någon annans hjässa, det är lika svårt att veta huruvida det är ett bra köp eller inte. Med den taktiken blir julklappshandeln både en tidskrävande och energiuttömmande aktivitet som alltid slutar med att jag, trött och arg, muttrar för mig själv hur otroligt fånigt det är med julhandel.
Idag tog jag mig i alla fall i kragen och bestämde mig för att göra färdigt alla inköp. Efter att ha trängts med halva Göteborgs befolkning på stan satte jag mig utmattad på bussen. Jag var sur på allt och alla. Sur för att allt folk befinner sig precis där JAG ska handla, och sur för att jag fortfarande inte hittat allt jag skulle köpa. Och så var det kallt ute också. Ilsken stiger jag av bussen vid min hållplats. Jag kånkar mina kassar i isande motvind och lätt snöfall. Vid torget strömmar julmusik ur högtalarna. Plötsligt ser jag något som fångar min uppmärksamhet. Det är en kvinna med lätt nedböjt huvud som sakta kommer gående mot mig. Hon har dragit upp den pälskantade huvan på jackan, vilket gör hennes ansikte knappt synbart. I det ögonblick vi går förbi varandra ser jag att hon gråter och diskret torkar tårarna med sin vänstra handske. Inom loppet av någon sekund glömmer jag mitt surmulna stämningsläge. Strax därefter hörs en textrad i högtalaren som förstärker hela perspektivbytet: ”…när julen kommer ska varenda unge vara glad!”.
Jag insåg med ens det absurda i situationen. Jag hade precis gått och jämrat mig över julstress och allt jag måste köpa, när det finns de som inte har råd att köpa en enda julklapp. Jag får åka hem om några dagar för att fira jul med en familj som älskar mig och där alla är friska, när så många lever i splittrade familjeförhållanden, våld, alkoholism och sjukdom. Jag längtar till julen och tycker att det är en underbar högtid, medan andra bävar inför ännu en jul i ensamhet. Mötet med kvinnan på torget blev en rejäl tankeställare. Vad spelar det för roll vad det är för märke på slipsen jag köper till pappa, eller om det är senapssill eller löksill på julbordet? Är det inte dags att uppskatta det som verkligen betyder något?
