ihuvudetpåhanna

Har idag utnyttjat något som jag på senare tid förstått är ett privilegium: att få bo omkring tjugo meter från ett bibliotek. Jag har aldrig varit mycket för att läsa, men sen jag blev universitetsstudent har jag liksom fått upp ögonen för bibliotekens många fördelar.

Mitt bibliotek visade sig vara ganska stort. De hade både, som min bror skulle ha sagt, ”sköna böcker”, faktaböcker och en del kurslitteratur. Och efter ett hett tips från min goda vän Malin fick jag till min förtjusning även se att det går att låna filmer. Tänk att få välja mellan tusentals olika böcker och filmer och bara låna vilka du vill, helt gratis. Det är nästan för bra för att vara sant!

Bor man själv i en lägenhet är man ganska tyst. Det händer att radion är på eller att sånglusten infinner sig, men av naturliga skäl är vanliga samtal förhållandevis sällsynta i ensamhushåll. Denna tystnad gör att man blir mer uppmärksam på ljud som man inte själv åstadkommer. Ta till exempel igår när jag satt och pluggade. Jag höll som bäst på att läsa om Benthams handlingsutilitarism i kapitlet om konsekvensetik när plötsligt Bob Marley börjar sjunga på andra sidan väggen. Han sjöng så klart och tydligt att jag var tvungen att gå till köket och se efter om det var i min lägenhet han befann sig. Men nej. Trots att fönsterrutorna skakade och basen kändes ända in i bröstkorgen så var det inte jag utan min granne som testade kapaciteten på sin stereoanläggning. Det var bara att snällt vänta de två timmarna tills han var färdig, eftersom inte ens mina försök att överrösta honom hjälpte. Så är det att bo i hyreshus, och så länge det inte händer varje dag kan jag stå ut med lite ”dunka-dunka”.

 

Nästa händelse är däremot inte helt oklanderlig. Jag kommer hem ganska sent från stan och somnar nästan på en gång när jag lagt mig. Döm om min förvåning när jag halv fyra på natten vaknar av att det ringer på dörren! Jag ligger kvar i sängen, stel som en pinne. Jag känner hur pulsen stiger och funderar frenetiskt på vem den okände besökaren kan tänkas vara. Det ska tilläggas att enda sättet att komma in genom dörren nere på gatan är att ha en egen nyckel. Dessutom är det bara en handfull människor som vet att jag bor här, och ännu färre skulle hitta hit. Efter att ha skrämt upp mig själv med diverse skräckscenarion tog det mig en timme att somna om. När jag sedan vaknade i morse kändes allt väldigt overkligt, nästan som att det aldrig hänt, och den själ som behagat ringa på min dörr långt innan gryning är för mig ännu anonym.

Jag vill börja med att säga att jag tycker väldigt bra om Göteborg. Det är ett trevligt ställe och jag trivs här. Men, allt har en baksida. Innan jag flyttade hit hade jag en enda fördom om staden, vilken har besannats i rikliga mått. I början tog jag det hela med ro men nu har jag på något sätt nått gränsen för vad mitt tålamod (och humör) klarar av, och jag står öga mot öga med ett faktum: Det regnar alltid i Göteborg!

Sedan jag i avsaknad av ett paraply häromveckan gick och köpte mig ett sådant, har det varit min bästa vän, tätt följt av regnjackan. Ibland undrar jag hur mycket vatten det finns där uppe i molnen. Det måste finnas en gräns för hur mycket det kan regna på ett ställe. Eller är det rent av så att hela himlen liksom lutar lite åt väst så att allt vatten hamnar i Göteborg? Jag vet inte.