ihuvudetpåhanna

”Det här är min dotter!”

Morfars stolta stämma fyllde rummet när han presenterade mig inför en av undersköterskorna på demensboendet.

”Nja, är du säker på det? Det är inte dotterdotter du menar?” undrade undersköterskan.

Morfar tänkte efter och skrattade sedan åt sitt misstag. Och så där var det ibland. Sedan morfar flyttade in på boendet så var det lite olika från gång till gång om han kom ihåg vilka människor var eller inte. Jag hälsade inte på honom så ofta, men de få gånger jag var där sken han upp och jag kunde liksom se i hans ögon hur han tänkte så det knakade. Det var något bekant över personen han hade framför sig men det var inte alltid han kopplade hur allt hängde ihop.

Det blev inte mycket sagt under mina besök. Morfar har i och för sig aldrig varit en man av många ord, men att prata med honom som demenssjuk blev ganska svårt. Det kom en mening här och en mening där och oftast visste man inte riktigt säkert om han hade förstått. Det fanns dock ett ämne han alltid gick igång på: lastbilar. Efter ett helt yrkesliv som chaufför kunde han ett och annat om lastbilar. Fortfarande. Han kunde ibland säga saker som gjorde att man fullständigt häpnade. Det var som att minnet kom till honom i små fragment och att man kunde skymta den gamla vanliga morfar bortom allt det där som demensen gjort med honom. Jag tror att han under varje besök jag gjorde hos honom lyckades nämna hur fint han hade det på sitt rum, hur snälla ”flickorna” var mot honom och hur god maten var. Och han sa alltid samma sak när jag skulle gå: ”Det var roligt att du kom!”.

Han var tacksam, min morfar. Klagade inte i onödan. Inte ens när han blev svårt sjuk i lunginflammation och hamnade på sjukhus tyckte han att det var läge att jämra sig. När någon frågade hur han mådde där han låg i sjuksängen, med syrgas och antibiotikabehandling, så var det ganska bra med honom. Han blev så småningom piggare och fick åka hem, men helt bra blev han aldrig mer. Idag är det precis sex månader sen min morfar tog sitt sista andetag och lämnade jorden.

Någon har sagt att det enda vi säkert kan veta om livet är att vi ska dö. Och det är nog sant. Men vi vänjer oss aldrig vid döden, jag tror inte att man kan det. Det ofattbara i att en människa ena stunden finns till för att i nästa stund inte finnas till. Det är så svårt att greppa. Övergången från liv till död är så naturlig men också så skrämmande onaturlig. Vi närmar oss allhelgonahelgen. Tankarna går till de människor som vi haft i våra liv, som vi älskat, skrattat med, gråtit med men som inte längre finns hos oss. Alla de lärdomar som de gett oss. Alla de minnen som lever kvar inom oss. Alla de avtryck som för alltid stannar i våra hjärtan. Bortom all sorg och saknad finns så mycket glädje och ljusa ögonblick som inte ens döden kan ta ifrån oss.

Det var en solig och varm majdag när vi i den närmaste familjen tog farväl av morfar i samma rum där jag några månader tidigare träffat honom sittandes i sin rullstol iklädd den mörklila skjorta som jag alltid tyckte att han passade så bra i. Nu låg han fint nedbäddad i sängen och allt var så märkligt tyst. Han såg lugn ut. Fridfull på något sätt. Som att han nu kunde pusta ut efter att ha kämpat en lång kamp. Han hade flyttat till himlen, till Gud, enligt den övertygelse han haft hela livet. Lidandet var slut. Han var hemma.