Vart ska du?
Det är en sen kväll mitt i vintern och jag är på väg hem. Den kyliga vinden får mig att vilja snabba på stegen så att jag ska komma in i värmen hemma i lägenheten så fort som möjligt. Det är då hon fångar min uppmärksamhet, den gamla damen som mödosamt tar sig upp för stentrappan. Det går långsamt och hon vinglar till ett par gånger. Instinktivt känner jag att jag måste gå bakom henne i trappan, ifall hon skulle ramla baklänges. I efterhand har jag funderat på vad som hade hänt om hon faktiskt hade gjort det. Förmodligen hade vi slagit oss fördärvade båda två, så därför är det tur att hon tar sig hela vägen upp med balansen i behåll. När den gamla damen nått horisontell mark känner jag mig lugn. Jag andas ut och snabbar åter på stegen när jag plötsligt hör en röst bakom mig.
”Hallå!”
Jag vänder mig om. Det är den gamla damen som ropar, och jag förstår snart att det är mig hon vill tala med. Jag går fram till henne. Hon är klädd i en vacker pälskappa med matchande mössa. Över axeln hänger en liten svart handväska.
”Vet du var taxibilarna går ifrån?” Frågar damen.
”Ja, det är där borta”, svarar jag och pekar mot vändplanen ett stenkast därifrån.
Damen börjar gå i riktning mot platsen som jag pekat ut och jag följer sakta med henne.
”Har du ringt efter en taxi?” Frågar jag.
”Nej”, svarar hon.
”Vill du att jag hjälper dig med det?” Frågar jag vidare.
”Ja, vill du det? Det vore snällt!” Svarar damen, uppriktigt glad över att få hjälp.
Jag tar upp min telefon och inser i samma stund att jag aldrig har ringt efter en taxi i hela mitt liv. Efter ett par snabba sökningar på internet hittar jag dock ett lämpligt nummer. Det är då jag kommer på att det är en fördel att ta reda på taxins destination.
”Vart ska du?” Frågar jag den gamla damen. Hon tvekar en stund.
”Ja…vad är det nu det heter?”
”Bor du här i närheten?” Fortsätter jag.
Damen tänker så det knakar. Det ser jag på henne.
”Känner du någon som bor här?” Frågar jag vidare för att om möjligt hjälpa henne på traven.
Men hur den gamla än försöker kan hon för sitt liv inte komma på var hon bor eller vart hon ska. Ögonblicket senare kommer en kvinna emot oss med raska steg. Hon ser stressad ut. Det visar sig att kvinnan sett den gamla damen en stund tidigare och blivit ungefär lika orolig som jag. Vi går alla tre tillsammans bort från vändplanen till ett mer vindstilla ställe för att slippa stå och frysa. Jag ber den gamla damen att säga sitt namn och personnummer vilket hon klarar felfritt när jag jämför med passet som ligger i hennes handväska. Det är någonstans här jag går från att vara privatperson till att vara sjuksköterska. Diagnoserna radas upp inne i mitt huvud och jag inser att jag nog blir tvungen att ringa polisen, vilket jag också gör. Polisen kommer och tar med sig den gamla damen som glatt skuttar in i polisbilen, lycklig över att få skjuts. Själv säger jag hejdå till den stressade kvinnan och fortsätter min promenad hemåt med en märklig känsla av stolthet i kroppen. Stolthet över att ha gjort en insats för samhället.
Jag tänker fortfarande på den där kvinnan ibland och jag undrar vad som rörde sig i hennes huvud när hon valde att ge sig ut i den kalla vinterkvällen iklädd sina finaste ytterplagg och med passet redo i väskan. För nog hade hon ett mål, det vill jag tro iallafall, även om hon på grund av sina minnessvårigheter inte kunde redogöra för det. Vid närmare eftertanke finns det mycket i den här berättelsen som liknar det dagliga livet. Det finns situationer där man ger sig iväg mot ett bestämt mål men någonstans på vägen glömmer bort målet. Det som från början kändes så självklart är som bortblåst och man irrar iväg på sidospår och snåriga skogsvägar och undrar hur det kom sig att man hamnade där. Det finns också perioder i livet där man bildligt talat har tagit på sig ytterkläderna, packat väskan och är redo att resa men har inte den blekaste aning om vart resan går. Det är de där stunderna när framtiden känns oviss. När vintervinden känns alldeles särskilt kall. När man inte vet var man ska bo, vad man ska studera eller vilket jobb man ska få. Det är när man klivit på tåget och är helt ovetande om destinationen. I de lägena handlar det om att lita på att man blir ledd på rätt väg och för mig innebär det att lita på Gud. Gud är den som kan och vill hjälpa oss att navigera när vi själva inte klarar av det. Han visar vägen när livet känns som en planlös och oviss resa och kan ta oss bort från de där sidospåren, upp på rätt kurs igen. Och Han är den som går bakom dig i stentrappan och tar emot dig om du ramlar.
Intryck - uttryckets avtryck
Hjärtats alla dagar
Alla hjärtans dag. Inte alla gladas dag, inte alla snyggas dag. Inte alla rika, gifta, högutbildade, unga, gamla eller framgångsrikas dag. Alla HJÄRTANS dag, det vill säga alla MÄNNISKORS dag. Somliga menar att det finns hjärtlösa människor. Och nog är det frestande att tro det när världen ser ut som den gör. Men det är inte sant. Alla människor har ett fysiskt hjärta, men också ett själsligt eller känslomässigt hjärta. Det innebär att alla människor behöver bli älskade.
De som har gått före
”Det här är min dotter!”
Morfars stolta stämma fyllde rummet när han presenterade mig inför en av undersköterskorna på demensboendet.
”Nja, är du säker på det? Det är inte dotterdotter du menar?” undrade undersköterskan.
Morfar tänkte efter och skrattade sedan åt sitt misstag. Och så där var det ibland. Sedan morfar flyttade in på boendet så var det lite olika från gång till gång om han kom ihåg vilka människor var eller inte. Jag hälsade inte på honom så ofta, men de få gånger jag var där sken han upp och jag kunde liksom se i hans ögon hur han tänkte så det knakade. Det var något bekant över personen han hade framför sig men det var inte alltid han kopplade hur allt hängde ihop.
Det blev inte mycket sagt under mina besök. Morfar har i och för sig aldrig varit en man av många ord, men att prata med honom som demenssjuk blev ganska svårt. Det kom en mening här och en mening där och oftast visste man inte riktigt säkert om han hade förstått. Det fanns dock ett ämne han alltid gick igång på: lastbilar. Efter ett helt yrkesliv som chaufför kunde han ett och annat om lastbilar. Fortfarande. Han kunde ibland säga saker som gjorde att man fullständigt häpnade. Det var som att minnet kom till honom i små fragment och att man kunde skymta den gamla vanliga morfar bortom allt det där som demensen gjort med honom. Jag tror att han under varje besök jag gjorde hos honom lyckades nämna hur fint han hade det på sitt rum, hur snälla ”flickorna” var mot honom och hur god maten var. Och han sa alltid samma sak när jag skulle gå: ”Det var roligt att du kom!”.
Han var tacksam, min morfar. Klagade inte i onödan. Inte ens när han blev svårt sjuk i lunginflammation och hamnade på sjukhus tyckte han att det var läge att jämra sig. När någon frågade hur han mådde där han låg i sjuksängen, med syrgas och antibiotikabehandling, så var det ganska bra med honom. Han blev så småningom piggare och fick åka hem, men helt bra blev han aldrig mer. Idag är det precis sex månader sen min morfar tog sitt sista andetag och lämnade jorden.
Någon har sagt att det enda vi säkert kan veta om livet är att vi ska dö. Och det är nog sant. Men vi vänjer oss aldrig vid döden, jag tror inte att man kan det. Det ofattbara i att en människa ena stunden finns till för att i nästa stund inte finnas till. Det är så svårt att greppa. Övergången från liv till död är så naturlig men också så skrämmande onaturlig. Vi närmar oss allhelgonahelgen. Tankarna går till de människor som vi haft i våra liv, som vi älskat, skrattat med, gråtit med men som inte längre finns hos oss. Alla de lärdomar som de gett oss. Alla de minnen som lever kvar inom oss. Alla de avtryck som för alltid stannar i våra hjärtan. Bortom all sorg och saknad finns så mycket glädje och ljusa ögonblick som inte ens döden kan ta ifrån oss.
Det var en solig och varm majdag när vi i den närmaste familjen tog farväl av morfar i samma rum där jag några månader tidigare träffat honom sittandes i sin rullstol iklädd den mörklila skjorta som jag alltid tyckte att han passade så bra i. Nu låg han fint nedbäddad i sängen och allt var så märkligt tyst. Han såg lugn ut. Fridfull på något sätt. Som att han nu kunde pusta ut efter att ha kämpat en lång kamp. Han hade flyttat till himlen, till Gud, enligt den övertygelse han haft hela livet. Lidandet var slut. Han var hemma.
Livets språngmarsch
Jag befinner mig på jobbet och möter en av patienterna i korridoren. Jag känner igen honom på långt håll där han kommer stapplande med sin rollator. Han stannar knappt när vi är framme vid varandra.
- Hur är det med dig idag? frågar jag.
- Jodå, svarar han.
- Det knallar? säger jag, mest för att hjälpa honom utveckla svaret.
- Nja, säger han tveksamt. Det småspringer.
Jag skrattade för mig själv åt hans kvicka svar, demenssjukdomen till trots. Och nog småsprang han allt. Rollatorn for fram med en sådan fart att det ibland såg ut som att han knappt hann med själv. Men ju mer jag har tänkt på den där repliken, desto mer har jag upptäckt att det ligger en djupare innebörd i den.
För hur ofta kan vi i dagens samhälle egentligen ärligt säga att vi "knallar" genom livet? Den välkända vardagslunken har snarare förvandlats till någonslags språngmarsch. Vi rusar fram dagar och veckor för att hinna med så mycket som möjligt. Och på vägen springer vi förbi allt det där som bara går att se när man går i sakta mak. Men samtidigt som vi försöker klämma in så många saker som möjligt på en dag så lever vi ständigt i framtiden och tänker på imorgon, nästa vecka, nästa år. Allt det andra, det som är här och nu, blir en grumlig, grå massa i periferin. En transportsträcka till nästa höjdpunkt.
Det är nästan en obehaglig känsla att ens försöka föreställa sig allt man har gått miste om för att vardagshastigheten har varit lite för hög. Det är exempelvis i det närmaste omöjligt att hitta kantareller vid vägkanten när man kör i 90 km/h. Eller att se alla vackra detaljer i tavlorna på ett konstmuseum, om man joggar sig igenom besöket.
Åter till den demente herren med rollatorn. Det är svårt att avgöra om hans replik syftade till att raljera över majoriteten av svenskarnas livstempo, eller om han i själva verket var ganska lycklig över att det småsprang. För det här med fart kan ju också vara ganska befriande. Att kunna springa, röra sig obehindrat, att ha ork och energi att fylla dagarna med innehåll.
Knallandet behövs. Det gör småspringandet också, men de flesta av oss behöver se över proportionerna av de båda. Vi riskerar annars att missa en väldig massa kantareller.
Att vara positiv till tiden
Att frosta av
En ofrivillig bussutflykt
En bespottad stad
Den som gapar efter mycket, blir alldeles för mätt...
Julfrid
I år, liksom alla andra år, har julklappsinköpen traditionsenligt skjutits upp alldeles för länge. Det är som att jag hela tiden är på jakt efter den ultimata presenten, julklappen med stort J. Impulsköp fungerar inte för mig. Ska jag köpa exempelvis en mössa, så måste jag gå till alla affärer som säljer mössor innan jag slutligen kan fatta ett beslut. Det spelar ingen roll om mössan är till mig själv eller ämnar pryda någon annans hjässa, det är lika svårt att veta huruvida det är ett bra köp eller inte. Med den taktiken blir julklappshandeln både en tidskrävande och energiuttömmande aktivitet som alltid slutar med att jag, trött och arg, muttrar för mig själv hur otroligt fånigt det är med julhandel.
Idag tog jag mig i alla fall i kragen och bestämde mig för att göra färdigt alla inköp. Efter att ha trängts med halva Göteborgs befolkning på stan satte jag mig utmattad på bussen. Jag var sur på allt och alla. Sur för att allt folk befinner sig precis där JAG ska handla, och sur för att jag fortfarande inte hittat allt jag skulle köpa. Och så var det kallt ute också. Ilsken stiger jag av bussen vid min hållplats. Jag kånkar mina kassar i isande motvind och lätt snöfall. Vid torget strömmar julmusik ur högtalarna. Plötsligt ser jag något som fångar min uppmärksamhet. Det är en kvinna med lätt nedböjt huvud som sakta kommer gående mot mig. Hon har dragit upp den pälskantade huvan på jackan, vilket gör hennes ansikte knappt synbart. I det ögonblick vi går förbi varandra ser jag att hon gråter och diskret torkar tårarna med sin vänstra handske. Inom loppet av någon sekund glömmer jag mitt surmulna stämningsläge. Strax därefter hörs en textrad i högtalaren som förstärker hela perspektivbytet: ”…när julen kommer ska varenda unge vara glad!”.
Jag insåg med ens det absurda i situationen. Jag hade precis gått och jämrat mig över julstress och allt jag måste köpa, när det finns de som inte har råd att köpa en enda julklapp. Jag får åka hem om några dagar för att fira jul med en familj som älskar mig och där alla är friska, när så många lever i splittrade familjeförhållanden, våld, alkoholism och sjukdom. Jag längtar till julen och tycker att det är en underbar högtid, medan andra bävar inför ännu en jul i ensamhet. Mötet med kvinnan på torget blev en rejäl tankeställare. Vad spelar det för roll vad det är för märke på slipsen jag köper till pappa, eller om det är senapssill eller löksill på julbordet? Är det inte dags att uppskatta det som verkligen betyder något?
Matnoja
Äta bör man
Har idag fått beröm för min uppfinningsrikedom vad gäller innehållet i mina matlådor. Jag tackar och bockar, och variation det har jag faktiskt. Jag gör oftast mer än en portion när jag lagar mat. Det är inte så att jag gör en sats köttfärssås och äter det en hel vecka i streck, utan jag gör ett storkok med köttfärssås, ett med korv stroganoff, ett med wok, ett med soppa osv, så att jag kan välja vad jag vill äta. Alla dessa storkok äger förstås inte rum samma vecka, det har jag varken matlådor eller tillräckligt stor frys för, men när jag bara har en sorts matlåda kvar i frysen då är det dags. När vi ändå är inne på mat kan jag passa på att berätta att jag har upptäckt en ny gröt. Den är väldigt god och väldigt nyttig. Egentligen ska det vara fikon i också men det har jag inga. Den är god ändå!
Molinogröt (1 port)
1 msk hela linfrön
2 msk russin
2 dl vatten
½ dl grahamsmjöl
Lite salt
Låt linfrön och russin ligga i vattnet över natten.
Koka upp blandningen på morgonen och salta.
Rör ner mjölet och koka gröten på svag värme i 8-10 min.
Servera med mjölk.
På busshållplatsen
Vardagen är full av små egenheter och incidenter. Jag vill berätta om en händelse jag var med om härom veckan.
Jag stod och väntade på bussen. Det var tidig lördagsmorgon. Inte en människa syntes till. Dimman låg tät och luften var kylig men frisk. Det var lugnt och tyst. Bara en enda bil körde på vägen. När den närmade sig busshållplatsen där jag stod såg jag hur den saktade in för att tillslut stanna. Det är säkert någon som vill fråga efter vägen, tänkte jag. Föraren i bilen hissade ner rutan på passagerarsidan.
- Ursäkta, vad är klockan? Frågade föraren, som visade sig vara en man i trettioårsåldern med inhemsk Göteborgsdialekt.
- Tio i åtta, svarade jag artigt.
- Jaa, du vet jag har ju min mobil men jag råkade nollställa alltihop.
- Jaha, ojdå, sa jag, och la till ett konstlat skratt av den typ som bara uppstår i ytliga konversationer med främlingar.
För ett ögonblick blev det tyst, men sedan tog trettioåringen till orda igen.
- Går inte bussarna som de ska? Frågade han, och högg in på sin frukostmeny från McDonald’s.
- Jodå, den kommer om tre minuter, sa jag.
- Jaha, du såg så vilsen ut så jag började undra.
- Mmhm, svarade jag och undrade i mitt stilla sinne om han hade för vana att åka runt i sin bil och
småprata med folk som såg vilsna ut.
- Ska du campa? Frågade han och nickade menande åt min packning som bestod av en sovsäck, ett liggunderlag och en sportbag.
- Nej, jag ska på körhelg. Jag är med i en gospelkör och vi ska öva, umgås och ha det trevligt.
Vid det här laget kände jag mig ganska obekväm med alla hans spontana frågor och tyckte att han borde ha åkt sin väg för längesen. Men likväl satt han kvar och tuggade i sig sin kaloririka frukost.
- Gospel, jaha. Är man typ kristen då eller?
- Ja, de flesta är ju det men det är absolut inget krav för att sjunga gospel.
- Men hur funkar det egentligen, att vara kristen?
Frågan kom så plötsligt att jag kom av mig lite.
- Jaa, alltså…För mig är det en trygghet att tro på Gud, att Han finns med mig och att jag aldrig är ensam,
sa jag och hoppades innerligt att jag sagt något bra.
- Men är det inte jobbigt att man typ inte får pussa killar och så?
Kära nån! Hur ska jag förklara det här?
- Nej, alltså, en vanlig uppfattning av kristendomen är att den bara består av regler och saker man inte får göra. Men det finns inga egentliga förbud. Det är bara riktlinjer och principer som man kan välja att följa eller inte följa.
- Så du skulle få pussa mig?
- Eh…
- Kan inte jag få ditt nummer då?
Just i den stunden kom min buss. Göteborgaren körde iväg i sin röda bil och jag tog min packning och klev på bussen. Väl ombord satte jag mig funderade över vad som just hade hänt. Jag insåg det absurda i situationen. En man stannar med bilen vid en busshållplats klockan åtta en lördagsmorgon och frågor om min tro. Om han verkligen var intresserad av kristendomen eller om han bara var ute efter att ragga är fortfarande oklart, men jag hoppas att de meningar jag utbytte med honom får betyda någonting. Gud använder människor på många lustiga och olustiga sätt. Till och med på en skruttig busshållplats.
Kanelbullens dag
I Sverige är vi mycket för att fira. Dels är det de där vanliga högtiderna som födelsedagar, bröllop, jul, påsk och midsommar. Sen är det sådana saker som hör till vardagen men som vi gjort till anledningar att fira, t.ex att det är fredag, att tentan är gjord, att man klarade körkortet eller att bara liva upp en vanlig trist måndag. Låt oss kalla dem festursäkter. Utöver dessa två kategorier har det på senare år dykt upp en till. Denna kategori innehåller de högtidsdagar som egentligen är festursäkter men som av någon anledning smugit sig in i vår svenska almanacka. En av dem inföll idag, och som den traditionsbundna medborgare jag är köpte jag mig en stor, nybakad kanelbulle att fira detta med. Och det är ju jättetrevligt att få unna sig en bulle mitt i veckan, men det känns som att upphovsmannen(eller kvinnan) till denna högtidsdag försöker få folk att fika mer, precis som om vi inte gör det annars. Det är väl knappast en slump att vi i Sverige dessutom har Fettisdagen, Våffeldagen och Kladdkakans dag. I detta hälsokostens tidevarv undrar jag när Broccolidagen, Vegetariska dagen eller Fullkornsdagen blir något att fira.