Att frosta av
Jag hör till dem som drar sig för att ta tag i sådana saker som bara måste göras. Saker som är så tråkiga att de tycks existera enbart för att upprätthålla någon slags vardaglig balans mellan nytta och nöje. Är det dessutom så att dessa saker är tidskrävande och inte visar någon drastisk förändring när de väl blivit gjorda förfaller vägen till handling om möjligt ännu längre. Ibland kan jag dock drabbas av en lika plötslig som omotiverad handlingskraft. Dessa tillfällen är ytterst sällsynta så det gäller att ta till vara på dem när de kommer. Av en händelse råkade ett sådant tillfälle inträffa idag. Jag förvånade mig själv med att göra något som jag borde gjort för länge sedan: frosta av frysen. Varifrån idén kom och varför har jag egentligen inget bra svar på. Mest troligt är dock att det som nu liknade insidan av en snögrotta snarare än en plats för livsmedelsförvaring på något sätt hade nått gränsen vid vilken min inre varelse var mogen att ta sig an ett uppdrag av den här karaktären. Det ska tilläggas att jag upprepade gånger suckat över hur svårt det är att få plats med allt i frysen och att jag varje gång jag pressat in en matlåda i översta facket fått ta i med hela min kraft för att slutligen bli nedskvätt med is.
Förmiddagen gick alltså åt till arbete av det slag som den som haft klyftigheten att köpa en frostfri frys slipper att uträtta. Att frosta av en frys är en uppgift som enligt min mening uppfyller samtliga av de ovan nämnda kriterierna på en syssla som vanligen skjuts upp: 1. Den är tråkig. Vem som helst kan räkna ut att det här är inget man längtar efter att göra. 2. Den är tidskrävande. Det tog mig närmare fyra timmar att lyckas få all is att smälta. 3. Den visar ingen drastisk förändring efteråt. Eller egentligen blir förändringen ganska stor, bortsett från det faktum att frysen vanligen är stängd och därmed inte uppvisar någon som helst skillnad utanpå.
När jag framåt lunchtid torkade bort de sista vattendropparna ur den tömda frysen betraktade jag mitt verk. Nu var det gjort. Vad rymligt det blev. Det var till och med så att när jag stoppade tillbaka alla frysvaror fanns det plats över!
Som den tänkare jag är kunde jag i det ögonblicket inte undgå att bli en aning filosofisk. Tänk om det är likadant med oss människor. Att vi behöver "frostas av" med jämna mellanrum. Mycket i livet handlar om prioriteringar. Alla har vi tilldelats lika mycket tid men det är upp till var och en att använda den som man vill. Vi kan använda vår tid till saker som berikar oss och får oss att växa men också saker som stjäl energi och kraft eller bryter ner oss. De negativa punkterna kan liknas vid isen i frysen. De tar upp plats från det goda och sunda innehåll som borde finnas i våra liv men som inte får utrymme eftersom lagret av is har växt sig alldeles för tjockt. Isen skulle också kunna stå för händelser bakåt i tiden. Det kan vara människor som sårat oss på olika sätt, sådant vi ångrar att vi sagt och gjort, eller gräl och missförstånd som aldrig reddes ut. Alla de där oförlåtna ögonblicken lagras på något sätt inom oss. Som is som gör hjärtat kallt och hårt. Det hindrar oss från att leva fullt ut och det gör det svårt att bereda plats för kärlek och godhet. Kanske är det så att varje människa ibland behöver stanna upp och tänka efter hur det står till med "den inre frysen". Visst är det lätt att skjuta upp, för det är precis som med vanliga frysar: 1. Det är tråkigt. Många gånger är det smärtsamt att betrakta sig själv. 2. Det är tidskrävande. Att prioritera om, förändra och göra upp med saker tar tid. 3. Det visar ingen drastisk förändring efteråt. Nej, det syns inte utanpå vad som hänt inuti. Men när jag öppnade min frys ett par timmar efter avfrostningen syntes en påtaglig skillnad. Det var rent, fräscht och gott om plats. Tänk om det är så efter en mänsklig avfrostning också. Att när man omvärderat, konfronterat och förlåtit, då blir hjärtat rent, fräscht och har plats för mer än vad som rymdes när det täcktes av ett lager is. Det vi Isåfall behöver göra är att stänga av kylan, öppna hjärtats dörr och låta allt det frusna smälta.
